fredag 16 juli 2010

Idyllen som har sprickor...

Ängesö är mitt absoluta paradis på jorden. Ändå finns det alltid problem med allt. Riktigt stressfri är nog inte min tillvaro här.
Min mamma har varit dement i flera år och jag håller på att bli galen med henne. Människan som någon gång skulle ha njutit av min trädgård, går omkring och suckar högljutt och pratar för sig själv hur synd det är om henne när ingen bryr sig om henne. Jag har skött hennes hushåll, hennes hygien, hennes hälsa och firat mina semestrar varje dag i hennes sällskap i all oändlighet nu.
På vintrarna går jag och min syster hos henne och kollar att allt är väl dagligen.
Det som jag vill komma till är att utan att ha trädgården här ute att syssla med och njuta av, så vet jag faktiskt inte hur jag skulle stå ut med att vara här med henne.
Ibland blir det en ren fars, som när jag skall vattna. Jag vill inte ha henne att i en och en halv timme suckande springa efter mig, så jag väntar och väntar tills hon äntligen går och sova, för att kunna gå ut och vattna. Då om hon har hörapparaten på, så rusar hon ut igenom dörren för att det är något som knäpper i hennes kök. Vattenpumpen finns där. Då är det bara att börja om igen, och vänta på att hon går och lägga sig.
Eller som när man gör någonting riktigt tungt, bär hinkar med sten och åttiotvååringen prompt skall försöka sig på dem hon också....
Ingen vet hur stressande det är att höra ifrån hennes veranda repliken "jag orkar inte mer" femtio ggr i minuten, när man just satt sig ner med tekoppen för att njuta av sommarmorgonen och fåglarnas sång. Jo jag vet, det är synd om henne, men jag är mitt i livet och vill njuta av det och mina barn.
Det här blev världens klagovisa. Jag överlever. Men tar det aldrig slut!!
Och våga inte komma med kommentarer som att hon skötte om dig som barn, det är din tur nu, för aldrig någonsin vill jag att mina barn ska sköta om mig på det här sättet och lida med mig i huset brevid. Jag har sagt ifrån att jag ska in på dårhus den minuten jag blir sådan. Jag hoppas mina barn är intelligentare än jag! För själv kan man inte avgöra när den stunden kommer.
För att ingen skall tro något annat så vill jag bara berätta att mamma är diagnostiserad med alzheimer för flera år sedan och äter mediciner, men när vi (omgivningen) märkte att hon började förändras och hon själv ännu inte var såpass dement så vägrade hon att komma med till neurologen. Först när det var för sent lyckades jag föra henne dit. Kanske kunde medicinerna ha stoppat utvecklingen lite ifall hon hade börjat äta dem då när vi ville att hon skulle undersökas.

I trädgården och trädgårdsarbetet njuter jag.

Candlelight har de mest ljuvliga varmgula nyanser. Det är en ros som tål det mesta. Ifjol trampade Sabrina sönder halva rosen, sen när jag tejpat fixat och försökt laga den, trampade jag själv i misstag av hela rosen. Och ändå har den vuxit upp på nytt och är fantastisk!



Leonardo da Vinci har en härlig toppig form.



Den ettårig vallmon Danish flag, sådde jag ifrån fjolårets frön. Jag tänkte att det kanske blivit något annat av dem, men nix, de har hållit färgerna! I bakgrunden Gingkoträdet som nog har vuxit till sig lite.



Ingrid Bergman-rosorna som min dotter fick till studentgåva av min bror blommar fint. Hon blev student för ett år sedan så hon har hunnit få ganska många rosor redan att njuta av. Fast skötseln har nog jag hand om.



Jag vet egentligen inte varför jag skrev om mamma i det här inlägget, men kanske det beror på att jag så gärna hade åkt in med familjen till stan av och an, och nu sitter jag bitter och lite sur här igen fast med henne. Det går nog om!

Hälsningar ifrån Ängesö!

15 kommentarer:

  1. Det är verkligen orättvist att så många äldre ska drabbas av demens, och ännu värre alzheimers. Det finns nog ingen anhörig som klarar av att se människor man älskat i ett helt nytt ljus, som förstör den rätta bilden, innan sjukdomen. Man får stålsätta sig så gott det går.
    I ett sådant här sammanhang är trädgården en oas, där man kan inte bara rensa ogräs, utan även tankar!!! ;-)
    Ha det gott bland dina rosor!!!
    /Ruben

    SvaraRadera
  2. Oj, vad jobbigt det lät, jag tycker synd om dig! Jag kan inte så mycket om demens, men jag antar att hon själv inte lider lika mycket som dig(?) Jag vet inte om du vill ha några råd (att du behöver avlastning, eller att det du säger att du inte skulle vilja va en sån belastning för dina barn skulle säkert inte din mamma vilja heller - finns det någon möjlighet att få in henne på något hem?) Om du inte vill ha dessa råd så strunta i dem, men min spontana tanke var att så där orkar du ju inte ha det, du lever bara en gång och har rätt att må bra, och det tror jag din mamma skulle tycka också om hon kunde "tänka klart".
    Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte så mycket om demens och alzheimers men du är i en svår situation. Mina föräldrar är också till åren komna men de klarar sig själva otroligt bra. Jag vet inte vad jag skulle göra i din situation. Kanske finns det någon som skulle kunna hjälpa dig så att du fick lite ledigt.
    Det är tur att trädgården finns när man känner sig helt ur gängorna och inte tycker sig klara av någonting.
    Jag håller tummarna för dig att det ska ordna sig.
    Önskar dig en fin dag!

    SvaraRadera
  4. Jag känner med dig... Det är synd att det inte finns bättre system för avlastning för anhöriga. Det skulle du verkligen behöva! Ingen ska behöva ta ansvar själv för en gammal och dement människa - hur ska man orka..? Jag beundrar dig för att du klarat det så länge.

    Att skriva av sig hjälper i alla fall litet. Hoppas att du kan få någon form av avlastning - det är DITT liv och DU måste leva det som DU vill.
    Stor kram Gunilla

    SvaraRadera
  5. Oj oj raring, ingen knäpper dig på näsan! Det är inte många som skulle ta hand om sin mor som du gör, och personligen förstår jag inte att du orkar! Jag förstår att du vill leva ditt liv, med din familj och dina barn. Det finns inget som säger att man måste ta hand om sina föräldrar och det går inte att jämföra med att ta hand om sina barn, som man VALT att skaffa. Vad gäller föräldrar så ska dom "släppa" en så att barnen kan leva sitt eget liv. Jag är på väg mot samma "elände", min mor vill inte heller tro att något ät fel. Hon bor u också i ett annat land än vad jag gör, så.... Tänker på dig, klaga gärna här hos oss :-) Tusen kramar! PS. Candlelight är underbar! DS.

    SvaraRadera
  6. Du har det tydligen fruktansvärt jobbigt med din mamma och du MÅSTE få någon avlastning omgående! Risken är annars att du "går in i väggen" och då kan du inte hjälpa din mamma alls!!
    Vi har två fall av Alzheimers bland våra vänner. Den ena var en mycket rolig, trevlig, aktiv, intelligent kille som helt plötsligen förvandlades totalt. Men eftersom vi redan kände en som drabbats så förstod vi ganska tidigt vad som var på gång och kunde prata med hans familj och honom själv om det hela. Tydligen en av dom få vännerna som gjorde det!?
    Hans fick bromsmediciner ganska omgående men.....Nu, endast 7 år senare, så är han helt borta. Känner inte igen sina barn, sin fru eller sina vänner så våra kontakter har upphört helt. Tyvärr!
    Vilken fruktansvärd sjukdom det här är!!
    Men du gör helt rätt som försöker bli kvitt lite frustration här på bloggen, det kan ju lätta lite för stunden i alla fall!

    SvaraRadera
  7. Dina rosor är helt fantastiska, underbara bilder.

    Jo, det går över, tänker på din mor. Det går över, jag lovar. Och dom där bromsmedicinerna mot Alzheimer är nog, tror jag, både på gott och ont. Dom drar ut på lidandet för alla.

    Jag inbillar mig att jag förstår dig. Det är bra att tala och skriva om det, det brukar hjälpa.

    Om du blir "lite" arg på din mor så kommer hon förmodligen inte ihåg det, så ha inte samvetskval för det.

    Sen att du blir irriterad är ju jobbigt för dig.

    Det är nedbrytande att vara med någon som klagar hela tiden.....och som inte längre kan ta till sig att man invänder mot klagandet....

    Men, vi har alla varit där någon gång, och det går över (nu skrev jag det igen), det gör det.

    Styrkekramar från Agneta

    SvaraRadera
  8. Förstår vilken jobbig situation du har! Vi har lite samma problem med min mamma också, men eftersom hon bor så långt ifrån mig så är det min syster och hennes familj som får ta största bördan! Det är ingen lätt sits du är i, men du borde få någon form av avlastning innan det blir alldeles för jobbigt! Att du kan avreagera dig här är jättebra, för det brukar kännas lite bättre efter man får utlopp för sin frustration!
    Jag beundrar dig att du orkat så länge, jag brukar säga, med tanke på vår situation, att jag inte skulle klara av att ha det som min syster som måste ta hand om mamma nästan varje dag!
    Dina rosor är så vackra, Candlelight ser fantastiskt fin ut!
    Hoppas allt ordnar sig till det bästa!
    Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  9. Underbara bilder Mimi,jag förstår att de hjälper dig att få vara med dina positiva tankar när du fotar och tänker på oss, din bloggfamilj:-)

    Kan inte riktigt förstå hur det är med en dement mor, men det låter helt dj-a avskyvärt. Jag skulle nog utan dåligt samvete be henne hålla munen tyst om hon hela tiden gick omkring och klagade. Man blir ju annars knäpp!

    Varmkramar kommer här! Hillevi

    SvaraRadera
  10. Åhh så jobbigt du har det! Jag blir lite orolig för dig! Det är inte bra om du helt sliter ut dig! Du behöver nog få lite avlastning så att du tar hand om DIG!
    Tur att du har trädgården! Den har en läkande kraft..så är det för mig!
    Skickar en massa styrkekramar! / Irene

    SvaraRadera
  11. Mimi,ruususi ovat hurmaavia!
    Onko sinun mahdollista saada apua äitisi hoitoon niin, että voit itse siitä vähän vetäytyä?
    Altzheimer ei parane vaan pahenee. Se on fakta.
    Anoppini sairasti sitä useamman vuoden. Se on todella rankka sairaus. Se syö ihmisen kokonaan. En pystynyt menemään hänen asuntoonsa puoleen vuoteen hänen kuolemastaan. Lopulta oli mentävä ja tyhjennettävä asunto.
    Voimia sinulle!

    SvaraRadera
  12. ...det kommer en tid när allt detta jobbiga ligger bakom dig och du kan skratta eller åtminstånde småle åt det...och vara glad över att du faktiskt gjorde så mycket du kunde...

    SvaraRadera
  13. Känner med dej, själv har jag en pigg mor, som pysslar med sina blommor på balkongen, och hon var klok och gifte sej med en yngre man vid femtio-års åldern (min 80-åriga pappa är ganska jobbig nu, men hans unga fru tar hand om honom).

    SvaraRadera
  14. Det är inte lätt när ens föräldrar blir gamla och sjuka men finns det ingen avlastning så att hon är inne på nåt vårdhem en eller två veckor så du får vila?

    Nästa år ska jag också ha många olika sorters pioner det var så vackert i Monets trädgård när det blommade lite här och där pioner i alla de färger.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  15. Klart att du ska skriva av dej dina känslor. Jag kan inte säga att jag förstår dej för min mamma är ännu inte dement men nog rackarn undrar jag om hon är på väg dit. Om inte annat så är hon allmänt jobbig ändå. Och som sagt, det hjälper inte att hon har tagit hand om mej i hela min barndom, hon är iallafall jobbig för mej just nu. Tack o lov bor hon 6 mil bort så vi träffas inte varje dag. Men det finns ju telefoner....
    Nu är det så att min morsa jobbar på ett hem för dementa. Hon har sagt till mej att om hon blir dement så ska vi givetvis sätta henne på ett hem. Det är sorgligt med dom som har demens o alzheimer men man får inte lägga skuld på sej när det blir jobbig. Tur du har alla vackra rosor o din trädgård att lägga tankarna på.
    Kram på dej. //Knatten

    SvaraRadera