Idyllen som har sprickor...

Ängesö är mitt absoluta paradis på jorden. Ändå finns det alltid problem med allt. Riktigt stressfri är nog inte min tillvaro här.
Min mamma har varit dement i flera år och jag håller på att bli galen med henne. Människan som någon gång skulle ha njutit av min trädgård, går omkring och suckar högljutt och pratar för sig själv hur synd det är om henne när ingen bryr sig om henne. Jag har skött hennes hushåll, hennes hygien, hennes hälsa och firat mina semestrar varje dag i hennes sällskap i all oändlighet nu.
På vintrarna går jag och min syster hos henne och kollar att allt är väl dagligen.
Det som jag vill komma till är att utan att ha trädgården här ute att syssla med och njuta av, så vet jag faktiskt inte hur jag skulle stå ut med att vara här med henne.
Ibland blir det en ren fars, som när jag skall vattna. Jag vill inte ha henne att i en och en halv timme suckande springa efter mig, så jag väntar och väntar tills hon äntligen går och sova, för att kunna gå ut och vattna. Då om hon har hörapparaten på, så rusar hon ut igenom dörren för att det är något som knäpper i hennes kök. Vattenpumpen finns där. Då är det bara att börja om igen, och vänta på att hon går och lägga sig.
Eller som när man gör någonting riktigt tungt, bär hinkar med sten och åttiotvååringen prompt skall försöka sig på dem hon också....
Ingen vet hur stressande det är att höra ifrån hennes veranda repliken "jag orkar inte mer" femtio ggr i minuten, när man just satt sig ner med tekoppen för att njuta av sommarmorgonen och fåglarnas sång. Jo jag vet, det är synd om henne, men jag är mitt i livet och vill njuta av det och mina barn.
Det här blev världens klagovisa. Jag överlever. Men tar det aldrig slut!!
Och våga inte komma med kommentarer som att hon skötte om dig som barn, det är din tur nu, för aldrig någonsin vill jag att mina barn ska sköta om mig på det här sättet och lida med mig i huset brevid. Jag har sagt ifrån att jag ska in på dårhus den minuten jag blir sådan. Jag hoppas mina barn är intelligentare än jag! För själv kan man inte avgöra när den stunden kommer.
För att ingen skall tro något annat så vill jag bara berätta att mamma är diagnostiserad med alzheimer för flera år sedan och äter mediciner, men när vi (omgivningen) märkte att hon började förändras och hon själv ännu inte var såpass dement så vägrade hon att komma med till neurologen. Först när det var för sent lyckades jag föra henne dit. Kanske kunde medicinerna ha stoppat utvecklingen lite ifall hon hade börjat äta dem då när vi ville att hon skulle undersökas.

I trädgården och trädgårdsarbetet njuter jag.

Candlelight har de mest ljuvliga varmgula nyanser. Det är en ros som tål det mesta. Ifjol trampade Sabrina sönder halva rosen, sen när jag tejpat fixat och försökt laga den, trampade jag själv i misstag av hela rosen. Och ändå har den vuxit upp på nytt och är fantastisk!



Leonardo da Vinci har en härlig toppig form.



Den ettårig vallmon Danish flag, sådde jag ifrån fjolårets frön. Jag tänkte att det kanske blivit något annat av dem, men nix, de har hållit färgerna! I bakgrunden Gingkoträdet som nog har vuxit till sig lite.



Ingrid Bergman-rosorna som min dotter fick till studentgåva av min bror blommar fint. Hon blev student för ett år sedan så hon har hunnit få ganska många rosor redan att njuta av. Fast skötseln har nog jag hand om.



Jag vet egentligen inte varför jag skrev om mamma i det här inlägget, men kanske det beror på att jag så gärna hade åkt in med familjen till stan av och an, och nu sitter jag bitter och lite sur här igen fast med henne. Det går nog om!

Hälsningar ifrån Ängesö!